Till att börja med: Stort tack till alla medverkande och besökare på Radikal Bokmässa 2023. Ett tjugotal programpunkter, lika många bokbord och flera hundra gäster på fantastiska Hammarkullen Folkets Hus. Som vanligt lugnt och städat, inga problem eller incidenter, och helt och hållet byggt på ideellt arbete. Vi är så tacksamma att få göra det här med er år efter år.
Men det finns en baksida, och den föranleder att vi skrivit det här uttalandet.
Först lite kort om oss. Vi är för dåliga på att skriva vår egen historia.
Syndikalistiskt Forum grundades 1980, och fanns på flera adresser i Haga/Linné sina första tio år, för att sedan spendera nittiotalet i Folkets Hus bottenplan på Järntorget och sedan 00-talet i LS lokaler högre upp i huset. Men sedan 2012 driver vi öppen bokhandel i våra egna lokaler igen, först på Övre Husargatan och nu i Viktoriahuset. Vi har varit ett av naven i flera stora mobiliseringar, i flyktingmottagandet 2015 och stödet till den demokratiska revolutionen i Rojava. Vi har varit en mötesplats där teorier stötts och blötts, livslång kärlek uppstått och nya organisationer eller nätverk fötts. Vi är en demokratisk förening med totalt medlemsstyre och har aldrig under över fyrtio års verksamhet haft varken anställda eller chefer. Föreningen är vad medlemmarna gör den till, och innehållet har sett olika ut även om målet nog alltid varit detsamma: Att vara mötesplats och att verka för klasskamp och feminism genom folkbildning. En ABF-gubbe konstaterade en gång efter en titt på vårt höstprogram, att ”ni gör vad vi borde göra”.
Det har såklart funnits grus i maskineriet också! Vi har gått igenom flera utmaningar, från små duster till större, ekonomiska problem, utsatts för ett brandattentat på åttiotalet och sedan NMR:s bomb 2016. Men varje gång energin känts låg så har nya generationer forumhjältar tagit över och drivit föreningen i ny anda. Och när vi ser oss omkring – tittar på det politiska Göteborgs exporter, på poeter och bokdebutanter, fackliga förhandlare, outtröttliga aktivister eller ambitiösa kulturprojekt – så ser vi ofta någon som haft sin skolning i blod, svett och tårar på Syndikalistiskt Forum. Vi är mer än något annat stolta över vår historia.
Bokmässan uppfann vi 2013. Den växte år för år, fick inte plats i våra lokaler längre, och 2017 blev den aktuell på riktigt. Den stora kommersiella mässan hade nazister både inne och utanför och plötsligt sökte stora etablerade förlag eller författare en plats för att markera sitt avståndstagande. Vi hade över tusen besökare samtidigt som vi stängde hela kalaset för att delta i blockaden mot nazimarschen. År 2022 firade vi tio mässor i rad! Hos oss trängs världsförfattare med aktivistgrupper, debutanter med seniorer och läsningar med workshops och bokbord. Ingen får en spänn betalt, alla som deltar gör det därför att de tror att en annan värld inte bara är möjlig utan direkt nödvändig. Bokmässan är inte enbart höjdpunkten på vårt verksamhetsår utan också höjdpunkt och smultronställe för alla de som vill ha ett alternativ till den kommersiella mässan.
Baksidan av att vara engagerad: hoten och skrämseltaktikerna
Sedan några år tillbaka är vi utsatta för en envis förtalskampanj. Vi har sett en ökning av hot och förtal mot oss, men också folk omkring. Lokaler vi lånar, vår hyresvärd, föreningar eller författare som besöker oss, får e-post eller fysiska brev. I dessa påstås saker om oss och mottagarna hotas med konsekvenser om de inte tar avstånd. Det beställs vulgära varor på faktura i deras namn eller görs grundlösa anmälningar till socialtjänsten.
Det här är vi tyvärr inte ensamma om. Media har uppmärksammat den här vågen av digitala trakasserier mot flera, från aktivister till universitetsanställda till högst uppsatta politiker. Vi erbjuder de som utsätts stöd så gott vi kan och har aldrig gjort en grej av det vi själva utsatts för, med förhoppningen att solidaritetens pelare ska hålla oss uppe. Vi har haft ett naivt förtroende för många tjänstemäns och kulturarbetares grundmurade tro på yttrandefrihet och föreningsrätt. Kanske var det fel strategi?
Att vänja sig vid en slags konstant men diffus hotbild gör konstiga saker med perspektiven. Vi är vana vid att vidta vissa försiktighetsåtgärder, samtidigt som vi aldrig kompromissat med vår öppenhet. Vi som driver bokkafét är helt vanliga och ganska snälla, omtyckta på våra jobb och hjälpsamma föreningsgrannar. Vi ställer ogärna upp på bild, men kommer att hälsa och presentera oss om du besöker kaféet på en fika. Vi sköter vår ekonomi, deklarationer och föreningsteknikaliteter nitiskt. Litteraturen vi säljer sträcker sig över hela det politiska vänsterspektrat och vi tycker inte det är kontroversiellt att vara antifascist eller feminist. Finns det provokativa symboler i våra lokaler? Säkert. Är vi överens om alla politiska frågor? Knappast. Men om det sprids lögner om oss på internets mörkaste vrår så höjer vi inte längre ett ögonbryn. Ett högertextremt klistermärke på dörren, eller som efter Utöya, klotter med referenser till Breiviks manifest, det är sånt som händer. Det är en slags avtrubbning som vi inte kan begära av någon utomstående. Kanske är det till och med kontraproduktivt? Har vi framstått som suspekta?
Vikten av att uppmärksammaantidemokratiska processer
Vi väljer nu att gå ut med det som vi tidigare gjort allt för att lugna ner. På sistone har trycket varit extra högt och vi vet att flera, från när och fjärran, blivit utsatta. Vi ser en ökning av hot, oro och rent ut sagt utmattning. Denna typ av drev tär på krafterna och fråntar sakta oss alla vår folkliga och lagstadgade rätt till föreningsverksamhet och folkbildning. Vi ser ett samhälle i ett uppskruvat läge där det hellre kastas än delas paj. Att grupper och föreningar utsätts är ett problem, men det större och än mer föraktfulla är försöken till att bryta ner individerna. De senaste tre åren har det varit mer regel än undantag att de som medverkar i bokmässan får hotfulla mail. Både innan och efter. Föräldrar har anmälts till soc och i vissa fall har grannar fått brev med ”information” om ”samröre med extremister”. Vissa skrattar bort tramset, andra tycker att det är genuint obehagligt. Vi förstår båda två.
Vi är otroligt tacksamma över alla er som stått på er ändå. Som medverkat, hyrt ut lokaler eller på annat sätt haft ”samröre” med oss. Ni författare som bildat stöttande nätverk för varandra eller ni hundratals som arbetat ideellt för att någon av våra mässor skulle gå att genomföra. Vi tänker inte börja ha mässan på hemlig plats, mörka programmet eller låsa dörren. Bokmässan har inte på 11 år haft en enda incident, men det betyder inte att vi ska låtsas som att det regnar. Det regnar inte, det blåser, hårda antidemokratiska vindar. De känner medvind, har optimism, och de hatar oss. De hoppas att vi ska lägga ner, sluta säga ifrån, kompromissa med vår öppenhet. Vi säger: glöm det. Men vi kommer att behöva ert stöd. Utan er blåser det upp till storm.
Det här är vår önskan om solidaritet.
Bokmässan är bara ett exempel. Det är inte bara där, utan också i vardagen vi behöver stå starka. Fortsätt komma hit! Bli medlem! Ta ett pass på bokmässan 2024. Bjud med en kollega eller ingift faster. Vik dig inte för att en paranoid nazist med skyddad adress och utan vänner skriver på internet att det är du som är konstig. Prata med varandra och prata med oss. Du vet vem som vinner om du tystnar. För någonting måste vi ha väldigt klart för oss: Det slutar inte med vår förening. När extremhögern hotar kulturhus, folkhögskolor, föreningar eller författare som har samröre med oss, så testar de bara vattnet. Att vika sig är att ge dem grönt ljus. Egentligen så skiter nazisterna i oss. Det är kulturhusen, folkhögskolorna, föreningarna och de litterära verken de är ute efter. Vi är störiga, envisa och högljudda, men vi är en mikroskopisk spelpjäs så länge det bara är vi. Hoten och hatet tar inte slut den dagen som någon svär sig fri från oss. Tvärt om.
Med förhoppning om en annan värld
och minst elva bokmässor till
Syndikalistiskt Forum, hösten 2023
