Beskrivning
När staten Israel den 23 maj 1960 inledde en rättslig process mot den f.d. SS-officeren Adolf Eichmann väckte detta uppmärksamhet i hela världen, eftersom Eichmann betraktades som huvudansvarig för genomförandet av ”den slutgiltiga lösningen av judefrågan”.
Hannah Arendt bevakade rättegången för veckotidskriften The New Yorkers räkning, och artiklarna publicerades sedan som bok – Den banala ondskan – som blev livligt diskuterad för sina kontroversiella ställningstaganden.
Det kontroversiella i Den banala ondskan ligger på flera plan. Arendt dikuterar hur rättegången mot Eichmann användes i politiska syften av den unga israeliska staten, hon fäster uppmärksamheten på den roll som de s.k. juderåden spelade under förintelsen, men framför allt avdemoniserar hon Adolf Eichmann. Denne var barken diabolisk till sin karaktär eller någon ideologisk fanatiker. Mannen som hade betraktats som den som utförde förintelsen var ingenting annat än en fantasilös byråkrat utan egna idéer och initiativ. Den dygd han satte främst var pliktuppfyllelse. Ondskan var, som bokens titel säger, banal.
Femte reviderade tryckningen
